En helt vanlig fredagskväll?
Hej allesammans! :) Trevlig fredagkväll till er alla, ska jag väl passa på att säga innan jag glömmer bort det...
Hade ni också en dramatisk trerätters middag som er bror lagat till? Åh, vad gott det var! Värsta skillsen, det trodde jag inte! x) Men han gjorde ett toppenjobb :)
Och en liten del av detta toppenjobb råkade lilla jag välta ut x) Tillåt mig berätta: Jag skulle typ lägga min arm på bordet bredvid mig på min högra sida, och jag breder ut mig lite vid matbordet (typ som en dräng på Astrid Lindgrens tid, kanske inte helt idealiskt men vadå?)... Då, försent, märker jag att skålen med sås som storebror så omsorgsfullt lagat till är precis under min arm. Pappa hade också ställt den ganska nära kanten, så lite är hans fel :P Tjoff säger det så rinner såsen ut på mig, bordet, golvet, mattan (det var värst. Hur ska det gå med mattan undrar jag?) och på pappas stol. Givetvis tänkte jag först "FAN med.", för jag tänkte bara på hur brorsan kämpat med middagen x) Jag vågar inte röra mig, för då rinner det kanske ut mer :O
Pappa agerade snabbt och räddade såsen på bordet så att vi i alla fall kunde få smaka den x) sen hämtade de en handduk som jag torkade av mig lite på och la den sen över mattan och fixade med det. Under denna procedur upptäcker jag att såsen som jag fått över mig är varm... Galet varm. Den bränns som satan faktiskt. Men jag säger ingenting, bara småklagar lite för mig själv x)
Allt fixar sig, vi fortsätter äta och ingen är sur :)
Jag tänker inte så mycket på det (mer än mattan då), jag brukar inte skämmas speciellt mycket om nåt oväntat händer :P
Där är en grej som jag tänkt lite på. Varför skäms folk så himla mycket? Varför inser man inte att ingen är perfekt? Det är väl KUL att göra bort sig (i alla fall om man gör det lagom mycket :P)? Alla får ju nåt kul att skratta åt, och det är väl bra? x)
En gång när jag skulle cykla hem från skolan, ledde jag först cykeln framför mig några meter. Då gick det tydligen en kille precis bakom min cykel, och jag stannar hastigt för att hoppa upp. Då går han in i den xD Jag bara sa "Hoppsan!". Sen kom nästa pinsamhet bara femton sekunder efter... Jag hoppar upp på cykeln och börjar trampa, jag har SKIIITBRÅTTOM. Då går ju han framför och segar. Ser en glipa mellan honom och staketet, tänker att "Om jag bara snabbar mig hinner jag emellan innan vägen smalnar av.".
Det gjorde jag inte. Jag inser snart att jag har två val; antingen cykla in i honom eller i staketet precis bredvid. Jag valde das staket. Och detta sker ju precis bredvid honom x)
"OUPS! Klumpiga jag här ja! Excuse me!" säger jag och ler allt vad jag har, sen drar jag vidare.
Han bara skrattar, han måste ju trott att jag var knäpp i bollen. Men so what, det kanske jag är? :P Och vem bryr sig om hundra år, nej fyra dagar, om vad som hände vid skolans nedre cykelställ i februari?
Jag gillar att bjuda på mig själv och umgås bara med folk som kan bjuda på sig själva, jag skulle inte tåla om nån jag var med inte vågade flippa ur ibland. Fyy sjutton vad tråkigt? Vem vem VEM orkar vara perfekt undrar jag? Vi behöver skratta mer i den värld vi lever i, och jag står gärna till tjänst om ni vill skratta, it's OK with me. Mer pinsamheter åt folket! :D
Men nu ska jag säga adios och starta min fredagskväll :D Ha det gött, kramen!!
Hade ni också en dramatisk trerätters middag som er bror lagat till? Åh, vad gott det var! Värsta skillsen, det trodde jag inte! x) Men han gjorde ett toppenjobb :)
Och en liten del av detta toppenjobb råkade lilla jag välta ut x) Tillåt mig berätta: Jag skulle typ lägga min arm på bordet bredvid mig på min högra sida, och jag breder ut mig lite vid matbordet (typ som en dräng på Astrid Lindgrens tid, kanske inte helt idealiskt men vadå?)... Då, försent, märker jag att skålen med sås som storebror så omsorgsfullt lagat till är precis under min arm. Pappa hade också ställt den ganska nära kanten, så lite är hans fel :P Tjoff säger det så rinner såsen ut på mig, bordet, golvet, mattan (det var värst. Hur ska det gå med mattan undrar jag?) och på pappas stol. Givetvis tänkte jag först "FAN med.", för jag tänkte bara på hur brorsan kämpat med middagen x) Jag vågar inte röra mig, för då rinner det kanske ut mer :O
Pappa agerade snabbt och räddade såsen på bordet så att vi i alla fall kunde få smaka den x) sen hämtade de en handduk som jag torkade av mig lite på och la den sen över mattan och fixade med det. Under denna procedur upptäcker jag att såsen som jag fått över mig är varm... Galet varm. Den bränns som satan faktiskt. Men jag säger ingenting, bara småklagar lite för mig själv x)
Allt fixar sig, vi fortsätter äta och ingen är sur :)
Jag tänker inte så mycket på det (mer än mattan då), jag brukar inte skämmas speciellt mycket om nåt oväntat händer :P
Där är en grej som jag tänkt lite på. Varför skäms folk så himla mycket? Varför inser man inte att ingen är perfekt? Det är väl KUL att göra bort sig (i alla fall om man gör det lagom mycket :P)? Alla får ju nåt kul att skratta åt, och det är väl bra? x)
En gång när jag skulle cykla hem från skolan, ledde jag först cykeln framför mig några meter. Då gick det tydligen en kille precis bakom min cykel, och jag stannar hastigt för att hoppa upp. Då går han in i den xD Jag bara sa "Hoppsan!". Sen kom nästa pinsamhet bara femton sekunder efter... Jag hoppar upp på cykeln och börjar trampa, jag har SKIIITBRÅTTOM. Då går ju han framför och segar. Ser en glipa mellan honom och staketet, tänker att "Om jag bara snabbar mig hinner jag emellan innan vägen smalnar av.".
Det gjorde jag inte. Jag inser snart att jag har två val; antingen cykla in i honom eller i staketet precis bredvid. Jag valde das staket. Och detta sker ju precis bredvid honom x)
"OUPS! Klumpiga jag här ja! Excuse me!" säger jag och ler allt vad jag har, sen drar jag vidare.
Han bara skrattar, han måste ju trott att jag var knäpp i bollen. Men so what, det kanske jag är? :P Och vem bryr sig om hundra år, nej fyra dagar, om vad som hände vid skolans nedre cykelställ i februari?
Jag gillar att bjuda på mig själv och umgås bara med folk som kan bjuda på sig själva, jag skulle inte tåla om nån jag var med inte vågade flippa ur ibland. Fyy sjutton vad tråkigt? Vem vem VEM orkar vara perfekt undrar jag? Vi behöver skratta mer i den värld vi lever i, och jag står gärna till tjänst om ni vill skratta, it's OK with me. Mer pinsamheter åt folket! :D
Men nu ska jag säga adios och starta min fredagskväll :D Ha det gött, kramen!!
Kommentarer
Trackback
