Sommarfunderingar från en fjortonåring
Sitter på övervåningen i mina farföräldrars hus. Jag hör fåglar som kvittrar och ren luft strömmar in och ut i mina lungor. Jag lutar mig tillbaka en aning och sluter ögonen. Bara av att sitta här, får jag känslan av att sommaren är nära. På god väg.
Detta är mitt andra hem. Det är här jag som barn (jag är barn nu med. Men äldre) sprang runt barfota på gräsmattan och lekte att jag var ett flygplan. Det är på vår lilla strand jag byggde sandslott och från vår brygga jag hoppade rätt ut ifrån. Ner i vattnet.
Det är här jag satt i båten och funderade över saker som ett barn kanske inte borde fundera på. Vart min döda mamma tagit vägen och varför hon inte satt i båten bredvid mig.
Det är jag var som allra lyckligast. Är som allra lyckligast.
Ser jag rakt fram, ser jag ängen med den där röda båten som står precis vid grusvägen. Vänder jag huvudet 90 grader åt höger, ser jag det blå blå havet. Och den gamla fiskeskutan som ingen bryr sig om. Som alltid ligger vid sin boj. Vem äger den? Jag kan äga den. Jag tycker synd om den. Vad har den gjort för att förtjäna ständig ensamhet liksom?
Och jag ser vår orangea (stavning, någon?) boj som fafa nyss satt ut. Där lilla Mamma- båten ska ligga. Rebbis och jag sa så om den när vi var små. Hon var ju den största av de tre båtarna och då var det väl självklart att hon var mamma till de andra?
Åh, sommar. Kom och ta med mig. Jag vill segla hela sommaren. Om än inte på havet som jag brukar, så på livet. Varje år tänker jag, "Detta ska bli den bästa sommaren någonsin!", men så känns det alltid som att den minsann kunde varit bättre, när hösten kommer krypande.
Käre gode Gud! Detta behöver inte bli den bästa sommaren. Den kan ändå inte bli helt fulländad utan Honom vid min sida. Men låt den bli en bra sommar. En som jag minns när jag är gammal. På ett positivt sätt, helst. En bra sommar, med vänner som stöttar och finns och vill dra ut mig på roliga saker, med syrran som hittar på galna grejer och med brorsan som förklarar hur allt fungerar och som skruvar upp volymen i bilen när han och jag far fram på vägen och lyssnar på Lars Winnerbäck. Med Lena och pappa. Med nära och kära.
Med Mamma. Mamma Mamma Mamma Mamma Mamma Mamma.
Jag andas in ett andetag till och ler. Tänker att "Det blir nog bra med det."
Ja, det blir det nog. Jag litar på dig, Gud. Du fixar nog en kul sommar i år också.
Detta är mitt andra hem. Det är här jag som barn (jag är barn nu med. Men äldre) sprang runt barfota på gräsmattan och lekte att jag var ett flygplan. Det är på vår lilla strand jag byggde sandslott och från vår brygga jag hoppade rätt ut ifrån. Ner i vattnet.
Det är här jag satt i båten och funderade över saker som ett barn kanske inte borde fundera på. Vart min döda mamma tagit vägen och varför hon inte satt i båten bredvid mig.
Det är jag var som allra lyckligast. Är som allra lyckligast.
Ser jag rakt fram, ser jag ängen med den där röda båten som står precis vid grusvägen. Vänder jag huvudet 90 grader åt höger, ser jag det blå blå havet. Och den gamla fiskeskutan som ingen bryr sig om. Som alltid ligger vid sin boj. Vem äger den? Jag kan äga den. Jag tycker synd om den. Vad har den gjort för att förtjäna ständig ensamhet liksom?
Och jag ser vår orangea (stavning, någon?) boj som fafa nyss satt ut. Där lilla Mamma- båten ska ligga. Rebbis och jag sa så om den när vi var små. Hon var ju den största av de tre båtarna och då var det väl självklart att hon var mamma till de andra?
Åh, sommar. Kom och ta med mig. Jag vill segla hela sommaren. Om än inte på havet som jag brukar, så på livet. Varje år tänker jag, "Detta ska bli den bästa sommaren någonsin!", men så känns det alltid som att den minsann kunde varit bättre, när hösten kommer krypande.
Käre gode Gud! Detta behöver inte bli den bästa sommaren. Den kan ändå inte bli helt fulländad utan Honom vid min sida. Men låt den bli en bra sommar. En som jag minns när jag är gammal. På ett positivt sätt, helst. En bra sommar, med vänner som stöttar och finns och vill dra ut mig på roliga saker, med syrran som hittar på galna grejer och med brorsan som förklarar hur allt fungerar och som skruvar upp volymen i bilen när han och jag far fram på vägen och lyssnar på Lars Winnerbäck. Med Lena och pappa. Med nära och kära.
Med Mamma. Mamma Mamma Mamma Mamma Mamma Mamma.
Jag andas in ett andetag till och ler. Tänker att "Det blir nog bra med det."
Ja, det blir det nog. Jag litar på dig, Gud. Du fixar nog en kul sommar i år också.
Kommentarer
Trackback
